God jul!

I'm a Belieber

Det börjar med att Sergels torg är fullt av skrikande tonåringar. Det är en manifestation för att få Justin Bieber till Sverige. Nej, det börjar när jag läser en tysk ungdomstidning och en hel sida ägnas åt Bieberfans som klistrar upp Justinaffischer i stallet och insjuknar i Bieber-Fieber. Nej, det börjar med Kamratposten: "Hej KP! Jag är en tjej på tolv år som har ett problem, jag har sagt till alla att jag hatar Justin Bieber. Men jag tycker att han är söt och gör bra låtar! Vad ska jag göra? Om jag säger att jag tycker om Justin Bieber kommer alla tycka att jag är konstig." Den som är extremt älskad måste också vara extremt hatad. Stackars Justin är mycket hatad. Och mycket älskad. Och respekterad.


Detta är en hyllning, inte till Justin Bieber, men till alla Beliebers som tror på honom. I'm a Belibelieber - I believe in Beliebers.



Flashiga versionen: I'm a Belieber

Och den oflashiga:

To All Beliebers:
You are always on my mind!

Hugs
Anna

Annas normkritiska (men sjukt tillåtande) Luciatåg

Det är väl ingen som missat att Luciatåg är en ganska smal grej, en sån sak som inte riktigt tillåter nytänkande, annorlundahet eller särskilt många andra saker förutom tjejiga tjejer och killar med strut. Och det låter ju inte så kul...

Därför har jag gjort ett eget Luciatåg. Det är liiite snuskigt, lite Darth Vader, lite Hello Kitty, lite enhörning, lite pepparkakor (inspiration från min favoritfilm Shrek - ÄLSKA PEPPARKAKAN DÄR!), lite annorlunda, lite unikare, lite roligare, lite bättre, lite mer, lite coolare. Ja, alltså, det liknar inget annat du någonsin sett!

 

En Stört God Jul på Er!!!!!!!

Åkomman

Hallå!

Babushkan Marica här!

Jag har nyligen drabbats av en svår åkomma som kallas för oinspirerad / okreativ / uttråkad

Detta sägs vara en ganska vanlig åkomma bland konstnärer. Vi hamnar alla i sandtorra perioder då pch då. Det är naturligt och normalt.

Men jag skiter faktiskt fullständigt i om det är naturligt eller inte. Det faktum att det är normalt för tonåringar att få finnar fyllda av bearnaisesås. gör det inte mindre obehagligt. Alltså att vara oinspirerad / okreativ / uttråkad må vara normalt men trots det frustrerande och irriterande.

Nu söker jag svar i min tristess. Hur gör man för att åter fånga sin musa?

Jag försökte ta semester. Göra saker som är roligt. Alltså ligga i soffan, äta smågodis, dricka julmust, se på film, spela tv-spel. Fettvalkar blandades med liggsår.

Jag stod ut med det i ungefär en och en halv dag.

Sedan försökte jag hitta på saker utanför hemmet. Gå på promenader, kämpa mig igenom pilatespass, fika, läsa tidningar på biblioteket.

Det hade jag nog kunnat fortsätta med i all evighet. Men mina projekt fortsatte att samla damm och ge mig dåligt samvete med sina hundvalpsögon. Dessutom började jag känna mig som en hemmafru. Vilket i denna feministiska tidsålder känns väldigt ohippt.

Men nu har jag kommit på det ultimata knepet!

Att gnälla. Och då menar jag inte små gnäll som aldrig tar slut. I stil med ”tyck synd om mig för jag är oinspirerad”. Jag menar en ordentlig, luftrensande gnällsession. Inför någon som kokar te, lyssnar och håller med. I detta fall min mamma.

Följ upp gnället med lite positivt tänkande. Inga töntiga affirmationer som bara får en att känna sig ännu mer värdelös som t ex ”Jag duger som jag är”. Prata om det projekt du arbetar med eller hoppas på att börja arbeta med. Prata storsint om det. Som om det vore det största som någonsin har hänt mänskligheten. Var stolt som tuppen som erövrat hela hönshuset. Blås upp det. Blås upp dig själv. Och för att sedan få något gjort, kom ned på jorden igen. Men minns den smekande, helande känslan av att vara odödlig.

Sedan kan du ju exempelvis skriva en fjantig text om medicineringen av din åkomma. Så som jag gjort nu.

Inget större steg för männskligheten, men ett rejält kliv för min kreativitet!

Norrköping Directors Cut

I förkortad version kunde den läsas i Ruta till Rutas festivalfanzine, nu kommer den kompletta serien. Norrköping - Directors Cut.

Den flashiga, blädderbara versionen

Och den lite mer old school:

Welcome to Norrköping.

/Anna

Det tejpas och klistras mot JUL!

Lagom till Jul ska det börja klistras och tejpas som aldrig förr. Plötsligt upptäcker du dig själv med att med en ambitiös lackstång i ena handen och en stor tejprulle och sax i andra, papper utpridda över hela lägenheten, prepp inför en enda dag på ett helt år, JULAFTON! VIKTIGT! tycker Russian Mother, men detta lackande och fixande kan nu underlättas ngt med Fukushimas stilfulla Julettiketter, Ännu enklare är att gå till en sån där "fixar butik" tänker inte göra reklam för någon specifik, men de kan börja med ett K eller C vanligtvis. De här fixarbutikerna har oftast självhäftande fotopapper, förenklas ett stort klistermärke i size av en A4 som du kan skriva ut vad du vill på.  Exempelvis dessa ettiketter, smacka på dem på paketen och tejpen och limstiftet är räddat till bättre användningsområden.... tex fanzine, fotografier eller dumma småbröders små läppar! :)

Åh, vad jag är kär i Johnny Depp

Den här är till alla er som varit olyckligt kära. Till alla er som någon gång varit kär i fel person. Till mitt lilla tonårsjag som under skapandet av den här serien fått alldeles fritt spelrum, infekterat mina drömmar (på dagen och natten) med Johnny-baciller, retarderat min hjärna till en liten kärlekstörstande klump, fått mig att skratta sarkastiskt åt det förflutna och samtidigt sett till att jag tagit henne på så oförklarbart stort allvar. Till alla Johnny-lovers och alla andra.

Pussar från Anna

P.S. Även den här gången finns ett alternativ för er webkunniga, med högkapacitetsdator försedda människor: Åh, vad jag är kär i Johnny Depp

För alla er som inte känner igen er i den beskrivningen finns en lite mer low tech variant här nedanför: